Från forskningsfronten

Hundar inte så smarta som vargar, men mer sociala


DSC 0052

Många tror att hundar är väldigt smarta och intelligenta, men det är i själva verket helt fel. När det kommer till att lösa problem på egen hand är de ofta ganska handfallna, som ett antal experiment visat genom åren (sammanfattas t ex i min bok “Hunden som skäms”). Däremot vet vi alla att de är fantastiska på att läsa av oss månniskor och söka samarbete i olika situationer när de inte klarar sig själva (plocka fram bollen som rullat in under soffan t ex). En studie som fick mycket uppmärksamhet och som lett till många liknande experiment (inte minst i min egen forskargrupp) visade att hundar, när de står inför ett olösligt problem, vänder sig till människor för att få hjälp efter en kort stunds egna försök. Vargar som testats i samma situation vänder sig normalt inte till människor utan envisas med att försöka och försöka och verkar inte inse att problemet inte gå att lösa. Nu har den amerikanska forskaren Monique Udell lagt ytterligare en pusselbit till den här skillnaden mellan hundar och vargar. Till skillnad från tidigare undersökningar använde Udell inte ett olösligt problem, utan bara ett som kräver lite ansträngning och envishet. Det gällde för hundarna och vargarna att öppna en burk genom att dra i ett snöre - inte helt självklart enkelt, men verkligen inte olösligt. Udell testade tio familjehundar och tio socialiserade vargar. Hon tänkte sig att eventuella skillnader skulle kunna bero på den stora skillnaden i kontakt med människor, så hon inkluderade också en grupp på tio hundar från en omplaceringskennel, där de växt upp med mycket begränsad människokontakt. Intressant nog fann hon nästan inga skillnader mellan familje- och kennelhundar, men båda grupperna skilde sig dramatiskt från vargarna. I omkring 80% av försöken klarade vargarna att öppna burken efter en stunds ihärdiga försök, medan bara 5% av försöken lyckades för hundarna. Siffrorna var desamma oavsett om det var ägaren/skötaren eller en främmande person som var tillsammans med hundarna och vargarna, eller om de var ensamma. Om personen peppade hundarna och manade på dem ägnade de mer tid åt sina försök, men de lyckades inte lösa uppgiften bättre. Däremot använde hundarna mellan 10 och 40% av försökstiden åt att stirra på människan och tillsynes söka hjälp, medan ingen av vargarna tittade på skötaren överhuvudtaget. Udell menar att försöket visar att hundar under domesticeringen anpassats till att samarbeta med människor så till den grad att det skett på bekostnad av deras förmåga att lösa problem på egen hand. De har alltså blivit lite mindre “smarta”, men mycket mer sociala. Hundar som ska tränats att arbeta oberoende av mänsklig hjälp (t ex sökhundar, räddningshundar) kanske skulle klara sig annorlunda, men det återstår att undersöka i framtiden.

Udell, M. A. R. (2015). When dogs look back: inhibition of independent problem-solving behaviour in domestic dogs (Canis lupus familiaris) compared with wolves (Canis lupus). Biology Letters, 11(9), 20150489–479. http://doi.org/10.1098/rsbl.2015.0489


Katter är inte lika bundna till ägaren som hundar


10.1b

För de hundmänniskor som brukar läsa denna blogg kommer det väl knappast som en överraskning: katter verkar vara mindre socialt anknutna till sina ägare än hundar och dessutom mindre än vad många kattägare kanske själva tror. Katten härstammar från en vild anfader, den afrikanska vildkatten, som till skillnad från vargen (hundens förfader) är ensamlevande och revirhävdande. Den sociala läggning som man kan se hos dagens katter är alltså en relativt ny företeelse - den har i stort sett utvecklats under domesticeringen, som en anpassning till att leva med människor. Men att en katt tolererar och t o m uppskattar mänskligt sällskap är inte samma sak som att den nödvändigtvis har en social och psykologisk bindning till sin ägare, trots att en del tidigare forskning hävdat så. De britiiska forskarna Alice Potter och Daniel Mills undersökte denna anknytning hos tjugo katter och deras ägare med hjälp av en variant av det s k Ainsworth Strange Situation Test. Testet, ursprungligen ett psykologiskt test för att mäta hur bundna barn är till sina föräldrar, har använts för att undersöka hundars anknytning till sina ägare och visat att hundarna verkar betrakta ägaren ungefär som ett barn betraktar mamma och pappa. Under testet studerade man hur katten uppförde sig i en rad olika situationer när de var tillsammans med antingen ägaren eller en främmande person, eller när de var helt ensamma i ett rum. Man undersökte saker som hur mycket katten undersökte sin omgivning, viljan att leka och reaktioner på att bli lämnad. Resultaten visade att katterna inte skilde på ägarna och främlingarna i sitt beteende och inte reagerade nämnvärt på att bli lämnade i ett främmande rum (något nästan alla hundar gör). De tenderade att jama mer när ägaren lämnade dem jämfört med när en främling gjorde det, men i övrigt kunde man inte hitta några som helst effekter av ägarens närvaro eller frånvaro. Forskarnas slutsats var att katterna inte visade några tecken på att vara anknutna till sina ägare på samma sätt som hundar och att man behöver utveckla andra testmetoder för att studera exakt hur de psykologiska kopplingarna ser ut mellan katten och dess husse eller matte. 

Potter, A., & Mills, D. S. (2015). Domestic Cats ( Felis silvestris catus ) Do Not Show Signs of Secure Attachment to Their Owners. PLoS ONE, 10(9), e0135109. http://doi.org/10.1371/journal.pone.0135109

© Per Jensen 2013