Från forskningsfronten

Hundens ursprung - forskare i strid

eyeQnet_010nf922

De senaste tio åren eller så har gett oss helt nya kunskaper om hundens ursprung och historia. Nyckeln har varit DNA-tekniken, som ger tidigare otänkbara insikter i släktskap och utveckling. Tidigare baserades vårt vetande enbart på arkeologiska fynd och den dominerande synen var att hundar domesticerades från vargar ungefär samtidigt som jordbruket uppfanns. Den genetiska forskningen har visat  att det här är en grov underskattning - när jordbruket grundades för ca 10 000 år sedan hade människan och hunden levt tillsammans i tusentals år redan. Dessa resultat hänför sig framförallt till den forskargrupp vid KTH i Stockholm, som under Peter Savolainens ledning idogt kartlagt arvsmassans variation hos hundar och vargar runtom på klotet och det är också den gruppen som kommit fram till att domesticeringen började i södra Kina och förmodligen därmed utgick från den asiatiska vargen, Canis lupus chanco. Men genetiska data är inte alltid helt lätta att tolka och nya metoder utvecklas hela tiden. För några år sedan kom en annan studie fram till att hundens vagga mer troligt låg i Mellanöstern. Skillnaden mellan Savolainens och dessa synpunkter kan ha att göra med att Mellanöstern var den plats där den moderna rasaveln tog sin början, medan den ursprungliga domesticeringen skedde i södra Kina. Och som några extra störande moment finns några arkeologiska fynd från Belgien och Sibirien av hundfossil som daterats till 30000 år eller mer, något som inte passar in i några av dessa bilder. Nu slänger en nu studie ännu mer bränsle på brasan: En internationellt sammansatt grupp (med bl a den svenske nobelpriskandidaten Svante Pääbo) har lyckats få fram DNA från 18 olika fossila hunddjur, några mer än 30 000 år gamla, från Europa och Nordamerika och jämfört deras arvsmassa med moderna hundar och vargar från Europa och andra delar av världen. Deras slutsats är att hundarna mest troligt domesticerades i Europa och därmed härstammar från vår lokala varg. Fynden har redan ifrågasatts starkt av Savolainen och andra som bl a kritiserar studien för att den saknar prover från östra Asien och därmed inte kan utesluta att det faktiskt ändå är där härstamningen finns. Forskarna själva menar att deras statistiska metoder tar hänsyn till det och att det är högst osannolikt att sådana prover skulle förändra den samlade bilden. Även om ursprungsplatsen kommer att fortsätta debatteras är forskarna numer helt överens om att domesticeringens början ligger många tusen år före jordbruket, kanske tiotusentals år. För mig som forskare är det här en mycket spännande debatt, även om det nog kan vara frustrerande för den som är ute efter ett enkelt svar. Det kommer nog att ta många års ytterligare forskning innan en fullständigt enad bild har uppnåtts. Men det är just det som är så spännande med vetenskapen!

Thalmann, O. et al., 2013. Complete mitochondrial genomes of ancient canids suggest a European origin of domestic dogs. Science, 342(6160), pp.871–874.


När hjälper hunden till?

DSC_0208


Hundar kan vara fantastiska hjälpredor i olika sammanhang. Inte minst kan alla som har servicehund vittna om det, men även i vardagen är vi nog många som upplevt att hundar gärna bidrar i den mån de kan. Det här tros bero på de tusentals år av selektion för samarbetsvilliga hundar som genomförts alltsedan de första vargarna blev hundar. Men är det verkligen så? Kanske är det bara så att hundar är extremt läraktiga och snabbt lär sig "hjälpsamma" trick om de bara får rätt belöning? En tysk forskargrupp ville studera det närmare och genomförde ett experiment som involverade totalt 36 hundar av olika ras, ålder och kön. Hundarna tränades att öppna en dörr till ett försöksrum genom att med nosen trycka på en knapp. De visade att de kunde knepet genom att enkelt öppna dörren för att komma in i rummet och få tillgång till en bit godis. Frågan var nu om de också skulle hjälpa en människa som behövde öppna dörren. I en serie experiment testades hundens vilja att öppna dörren för en människa som visade att hon inte kunde själv, men utan att hunden fick någon belöning i form av godis eller något liknande. Även om hundarna inte spontant öpnnade dörren när de såg att människan "försökte" så var de snabba på att hjälpa till när människan bad om hjälp. Effektivast var om försökspersonen uppmande hunden att hjälpa till, samtidigt som hon tittade på eller pekade på knappen och då spelade det ingen roll om det var ägare eller en främling som behövde hjälp. Forskarna drar slutsatsen att hundar är motiverade att hjälpa människor utan att de själv får någon direkt belöning för det hela, vilket är ännu ett bevis på hundarnas starka motivation för att samarbeta med oss.

Bräuer, J., Schönefeld, K. & Call, J., 2013. When do dogs help humans? Applied Animal Behaviour Science. 148: 138-149 

 

© Per Jensen 2013