Från forskningsfronten

Glada och arga ansikten - en gång till

                                          

Att hundar kan följa månniskors blick och ha full koll på var vi har vår uppmärksamhet har forskningen visat bortom allt tvivel för åratal sedan. Men vad de i övrigt kan tolka ut ur våra ansikten har varit mer osäkert. Ett antal rapporter har undersökt hur hundar klarar att se skillnad på olika emotionella uttryck (glädje, ilska, äckel) och de visar genomgående att de verkligen tycks kunna urskilja åtminstone en del sådana saker. Men ett stort problem med de studier som gjorts tidigare är att hundarna ofta har fått reagera på levande människor. De kan då tänkas väga in en hel massa olika saker som inte alls har att göra med själva ansiktsuttrycket. En ny undersökning som fått en del uppmärksamhet i media har nu publicerats, med ett annorlunda och betydligt mer strikt upplägg. De österrikiska forskarna tränade hundar att titta på två olika tryckkänsliga dataskärmar och belönade dem för att reagera på en sorts retning som förevisades på den ena. Först fick hundarna lära sig principen genom att man belönade dem för att trycka med nosen på skärmen när den visade ett ansikte samtidigt som den andra skärmen visade nacken på samma person. När de hade förstått principen tränades hundarna på att känna igen glada eller arga ansikten. För att vara säker på att hundarna verkligen förstod innebörden av vad de skulle reagera på tränades de bara på en del av ansiktet. De kanske belönades när de tryckte på den skärm som visade en glad mun, dvs en bild av ansiktet från näsan och nedåt. När de sedan testades visades de i stället den övre delen av samma ansikte, dvs ögonen med det glada uttrycket. Om de klarade det måste de ha lärt sig att hela uppgiften gick ut på att känna igen ett glatt ansiktsuttryck oavsett vilken del av ansiktet de såg - det var alltså själva uttrycket som var det viktiga, inte det specifika ansiktet. Resultaten visade att hundarna i studien snabbt lärde sig markera de glada ansiktsuttrycken, men det gick betydligt långsammare med de arga. Det här stämmer med tidigare forskning som också visat att ansikten som uttrycker glädje tycks lättare för hundar att uppfatta korrekt än de som uttrycker ilska. Det här är en bra undersökning som kommer runt problemen i tidigare forskning på ett elegant sätt med den datorkontrollerade bildvisningen, men det finns fortfarande invändningar. Exempelvis kan vi inte vara säkra på att hundarna i undersökningen förstod att ett skrattande ansikte betyder att personen verkligen upplever glädje. Det enda vi kan säga med säkerhet är att de här hundarna kunde känna igen ansikten som vi själva förknippar med glädje. Men tidigare forskning har visat att de förmodligen tillskriver ansiktena korrekta emotioner också, så vi får väl anta att det var fallet också här. Du kan nog utgå från att din hund förstår när du är glad enbart på att se på ditt ansikte.

Muller et al., Dogs Can Discriminate Emotional Expressions of Human Faces, Current Biology (2015), http://dx.doi.org/10.1016/j.cub.2014.12.055 

Hur mycket skiljer hundar på folk och folk?


DSC_0111

Det är naturligtvis ingen överraskning för oss hundägare att våra fyrbenta kompisar uppskattar just oss mer än alla andra människor. Men hur omfattande är den här åtskillnaden av folk och folk? I vilka situationer gör den sig gällande och vad betyder det för hunden i sitt vardagsliv? En ungersk forskargrupp bestämde sig för att studera hundars beteende mot olika människor i åtta olika situationer. Vid alla testen observerade man hur de uppförde sig mot olika personer, varav en alltid var ägaren. De andra var en bekant person eller en främling. Testen bestod av att hunden fick interagera med människorna i situationer som var förknippade med lydnad, separation, lek eller rädsla. Exempelvis bestod ett test av att en av personerna försökte kalla in hunden i en situation där den försökte komma åt en frestande godbit, och ett annat av att hunden fick välja vilken av de tre olika personerna den sökte stöd hos i en skrämmande situation som påminner om “spöktestet” i MH. Resultaten visade att när hunden utsattes för separation föredrog de alltid att försöka återförenas med ägaren. Detsamma gällde om testet innehöll skrämmande eller lekfulla inslag - i båda fallen var ägaren den föredragna partnern. Men när testet gick ut på att få hunden att lyda skilde sig deras beteende ganska lite gentemot ägaren och den bekanta personen. En viss effekt kunde ses av hur mycket hunden hade tränats tidigare, men det hade ingen stor betydelse. Sammantaget visar resultaten att hundar skiljer på folk och folk - ägaren är den viktigaste människan i världen, men skillnaden är olika stark i olika sammanhang.

Kerepesi, A., Dóka, A., & Miklósi, Á. (2015). Dogs and their human companions: The effect of familiarity on dog-human interactions. Behavioural Processes, 110C, 27–36.  

© Per Jensen 2013