Från forskningsfronten

På den här bloggen publicerar jag med ojämna mellanrum populärvetenskapliga sammanfattningar av vetenskapliga arbeten som jag tror kan intressera fler än mig själv. Jag skriver också inlägg från andra intressanta etologiska nyheter som jag stöter på i min dagliga verksamhet.

Hundar kan bedöma vikt genom att observera rörelse

                                                    


Hundar är notoriskt dåliga på att förstå omvärldens fysikaliska egenskaper. De visar oftast mycket dåliga resultat i test som bygger på omvägsproblem eller på att de ska manipulera saker med hjälp av olika föremål. Däremot är de som bekant mästare på att läsa av mänskliga reaktioner och anpassa sitt beteende efter det. På så sätt kan de hantera olika problem som de normalt inte skulle klara själva.

En ny japansk studie har undersökt en särskild aspekt av den här förmågan hos hundar. Experimentet bygger på en mental egenskap vi själva har, nämligen att vi kan bedöma fysikaliska egenskaper hos föremål genom att observera en annan individs sätt att hantera föremålet. Genom att observera en person som lyfter två olika saker kan vi exempelvis bilda oss en exakt uppfattning om vilket av dem som är tyngst, utan att själva lyfta dem och jämföra. Forskarna var intresserade av om hundar kan göra samma bedömning efter att ha sett en människa hantera olika föremål.

Experimentet byggde på att hundarna observerade två svängdörrar och fick se när en skål med godis placerades bakom var och en. Den ena dörren var tyngre att öppna än den andra och innan hundarna fick välja vilken de föredrog att puffa upp för att få godsakerna fick de se en människa öppna var och en. Personerna visade tydligt att de fick använda mer kraft för att få upp den tyngre av dem. Hundarna fick sedan fritt välja vilken dörr de föredrog att öppna och hypotesen var såklart att de skulle ta den lättaste. Men de förstod inte alls vad det handlade om och valde helt slumpmässigt.

Man utförde då ett andra experiment med en ny grupp hundar och exakt samma upplägg, men med skillnaden att hundarna innan själva testet hade fått bekanta sig med dörrarna. De fick pröva att öppna dem både när de var försedda med tyngder och när de var lätta. Hundarna fick alltså först egna erfarenheter av att dörrarna kunde vara olika tunga. Under testet visste de såklart inte vilken av de två dörrarna som var tyngst. Men när de nu testades blev resultatet att 80% av hundarna valde den lättare dörren efter att en människa demonstrerat öppnandet innan. Resultaten visar att hundar faktiskt kan bedöma ett föremåls fysiska egenskaper genom att observera en människas handlingar mot föremålet, men det tycks kräva att de själva har en viss erfarenhet av den egenskap som bedömas. När de visste att en dörr kunde vara antingen lätt eller tung gjorde de en korrekt bedömning efter demonstrationen.

Studien är ytterligare ett exempel på att hundar inte är så bra på fysik, men de kan använda en människa till att överbrygga svårigheterna. Den här förmågan att bedöma föremåls egenskaper med hjälp av att observera en person delar hundarna med barn, något som får forskarna att peka på vikten av framtida undersökningar av hur lika barn och hundar egentligen är i detta avseende.

Kuroshima, H., Nabeoka, Y., Hori, Y., Chijiiwa, H., Fujita, K., 2017. Experience matters: Dogs (Canis familiaris) infer physical properties of objects from movement clues. Behavioural Processes 136, 54–58. doi:10.1016/j.beproc.2017.01.013



Förstår hunden känslouttryck?

                                                               


Frågan kan tyckas onödig - de flesta som har hund är såklart övertygade om att den förstår när man är arg och när man är glad. Flera olika forskningsstudier har också visat att hundar är bra på att känna igen ansiktsuttryck med olika emotionell innebörd hos människor - några av dem har jag tidigare skrivit om här på bloggen. Men en ny studie visar att den här förmågan är betydligt mer avancerad än vad man tidigare trott. Hundar kan nämligen generalisera känslouttryck mellan olika sinnesintryck, eller modaliteter som den tekniska termen lyder.

Att vi människor kan göra det är såklart ingen nyhet, det är bara att tänka på hur man själv fungerar. Om du hör en person tala med en ilsken röst samtidigt som du ser en bild av samma person med antingen ett glatt eller ett argt uttryck förstår du att det arga ansiktet hänger ihop med rösten. Kan hundar göra samma koppling?

Den engelska forskargruppen använde 17 hundar av olika ras, kön och ålder och utförde ett enkelt experiment med dem. Man visade bilder på arga och glada ansikten samtidigt som de fick höra inspelade röster som lät antingen glada och lekfulla eller ilskna och förmanande. Det här upprepades med bilder av hundansikten med samma emotionella innehåll som parades med antingen ilskna skall eller lekfulla hundläten. Varje presentation av ansikte och läte pågick i fem sekunder. Med hjälp av en videokamera filmade man hundens ögonrörelser och kunde sedan med stor precision mäta vilken av de två bilderna de tittade mest på under varje testomgång. Varje hund testades tio gånger vid vardera två olika testtillfällen.

Resultaten visade att hundarna ägnade betydligt mer intresse åt det ansikte som visade samma emotionella uttryck som lätet de hörde. Om de hörde en glad och lekfull stämma från en människa tittade de främst på det glada ansiktet. Hundansiktena kopplades på samma sätt ihop med det korresponderande ljudet. Det visar att hundarna kopplade ihop känsloläget i ansiktena med de röster och läten de hörde och är ett starkt vetenskapligt bevis för att hundar verkligen kan läsa av den emotionella innebörden i människors uttryck. 

Albuquerque, N., Guo, K., Wilkinson, A., Savalli, C., Otta, E., Mills, D., 2016. Dogs recognize dog and human emotions. Biology Letters 12, 20150883–5. doi:10.1098/rsbl.2015.0883

Lek och lär - bättre än vila

DSC 0090


Hur ska man bära sig åt för att få inlärda färdigheter att sitta bättre hos sin hund? Det finns inte mycket forskning på det området, men från studier av människor vet man att ett visst stresspåslag kan vara gynnsamt för att nya kunskaper ska etableras bättre. Det här kallas för konsolidering av minnet. Om man får en liten höjning av stresshormoner och puls efter att man tränat en ny färdighet, eller lärt sig någonting nytt, sitter de kunskaperna i längre och bättre än om man bara vilar och tar det lugnt. Det här fick en grupp forskare från England och Österrike att fråga sig om hundar kanske fungerar på samma sätt. 

Man använde 19 labradorer och deras ägare för detta experiment. Hundarna fick först lära sig en ny uppgift baserat på associationsträning. De fick välja mellan två olika behållare, fyllda med sand eller sågspån, där en av dem innehöll en korv i den inledande fasen. När hundarna sedan testades belönades de när de gick till rätt behållare. Placeringen av behållarna varierades från test till test och inlärningen ansågs vara färdig när hunden valde rätt behållare åtta gånger av tio försök. 

När hundarna lärt sig vilken behållare de skulle gå till avbröts träningen och de delades in i två grupper. En grupp fick direkt efter träningen ligga och vila tillsammans med ägaren i ett rum i en halvtimme. Den andra fick i stället leka fysiska lekar med ägaren under motsvarande tid, t ex dragkamp, jaga frisbee, eller vad hunden tyckte var roligast. Leken ledde till att puls och stresshormoner påverkades, precis som man hade tänkt sig. Därefter fick ägarna gå hem med sina hundar och inte ägna sig åt mer träning av något slag den dagen.

Dagen efter kom hundarna tillbaka och fick på nytt gå igenom samma test tills de nått samma godkända resultat som förut (8 av 10 rätt). Resultaten visade att de hundar som vilat efter den första träningen behövde nästan dubbelt så många försök innan de klarade testet jämfört med de som hade lekt efter träningen. 

Slutsatsen är att fysisk aktivitet och lek direkt efter ett träningspass kan vara ett effektivt sätt att befästa nya inlärda färdigheter. Kanske något att pröva på den egna hunden?

Affenzeller, N., Palme, R., Zulch, H., 2017. Playful activity post-learning improves training performance in Labrador Retriever dogs (Canis lupus familiaris). Physiology & Behavior 168, 62–73. doi:10.1016/j.physbeh.2016.10.014




Labradorer och golden retriever lär oss om gener



DSC_0021

För oss som är intresserad av beteendets genetik erbjuder hundvärlden en guldgruva av möjligheter. För det första har många raser avlats på just skillnader i beteende under ganska lång tid. Det som får en border collie att vara mer intresserad av vallning än en terrier finns gömt i deras arvsmassa. Genom att systematiskt kartlägga DNA-variationen mellan oika raser kan vi (med viss möda) hitta de gener som påverkar de rasspecifika skillnaderna. 

I vår forskargrupp har vi utnyttjat ett annat intressant fenomen: vissa raser har relativt nyligen börjat delas upp i “underraser”. Exempel på det är labrador och golden retriever, där båda raserna för några decennier sedan delades i en “utställnings- och sällskapstyp” och en jakttyp. Labbe och golden är närbesläktade raser med liknande beteendeprofil sedan gammalt och den nya selektionen för olika typer inriktar sig på samma egenskaper i båda raserna - man har velat bibehålla en utpräglat apporterande jakttyp, medan sällskapsvarianten selekterats mer på exteriör och lämplighet som familjehund. Man kan därför förmoda att man i båda raserna selekterat för samma genetiska varianter. Överlappande egenskaper kan därför hjälpa oss att hitta de inblandade generna. Men först måste vi belägga att det verkligen är samma genvarianter som påverkar egenskaperna i båda raserna.

Ann-Sofie Sundman, doktorand i min forskargrupp, gick igenom MH-data för omkring 2500 golden och labradorer. Hon använde sedan SKK:s register för att kategorisera varje hund som antingen jakt- eller sällskapstyp, baserat på titlar (jakt- eler utställningsmeriter) hos förfäderna i flera generationer bakåt. Sedan jämförde hon MH-resultaten i varje ras och typ för att se om skillnaderna mellan typer var desamma i båda raserna.

Något förvånande var det inte vad hon fann. MH-resultaten kunde grupperas i sex olika egenskaper: Nyfikenhet, lekintresse, jaktvilja, socialt intresse, kontakttagande och hotbeteende. Störst skillnad mellan typerna (jakt och utställning) fann hon i “nyfikenhet”. Men medan jaktgolden hade högre poäng för det än utställningsgolden, var det tvärtom för skillnaderna inom labrador-rasen. Detsamma gällde för kontaktsökande. För lekintresse och jaktvilja var dock skillnaderna mellan typer likadan hos båda raserna, där jakttypen hade högre poäng för båda. 

Ann-Sofie beräknade också arvbarheten i de olika egenskaperna, dvs hur stor del av variationen som beror på genetiska skillnader. De flesta egenskaper hade en relativt hög arvbarnet, men det genetiska bidraget varierade mellan rastyp. Det här betyder att selektionstrycket varit olika starkt i de olika typerna.

Sammantaget visar resultaten att den genetiska grunden för de beteenden man selekterat när man avlat på typer skiljer sig mellan de båda raserna. För vissa beteenden, som jaktvilja och lek, kan vi därför gå vidare och leta efter de gemensamma generna, men för andra beteenden behöver vi nya metoder. Studien visar att en kort tids selektion (några få decennier) kan ge tydliga effekter på beteendet trots att den genetiska grunden för egenskaperna är helt olika.

Sundman, A.S., Johnsson, M., Wright, D., Jensen, P., 2016. Similar recent selection criteria associated with different behavioural effects in two dog breeds. Genes Brain Behav 15, 750–756. doi:10.1111/gbb.12317

Lyssna eller titta - vad föredrar hunden?

                                                   

Nu förtiden vet vi att hundar är mycket bra på att följa visuella signaler från en människa - de förstår lätt innebörden av såväl pekningar som blickar mot t ex ett gömt föremål. Det är såklart det som är grunden för att det är så relativt lätt att träna hundar på att följa handsignaler. Men forskningen har också med eftertryck visat att hundar lätt lär sig förstå talade ord. Det vetenskapligt dokumenterade rekordet innehas av border collien Chaser, som förstod mer än 1000 olika ord för olika föremål och dessutom kunde uppfatta tvåordsmeningar med verb och substantiv. Det är i sin tur skälet till att det enkelt går att lära hundar göra olika saker med verbala kommandon. Men vilket av de två sätten att kommunicera föredrar hunden? 

En italiensk forskargrupp undersökte det med hjälp av en grupp på 29 hundar och deras ägare. Hundarna var alla tränade och godkända som vattenräddningshundar, så de var vana vid att lyda såväl talade kommandon som handsignaler. Efter en förberedande träningsfas utfördes själva testet. Ägarna använde kommandon för fyra olika beteenden med olika kombinationer av handtecken och oförenliga verbala kommandon. Exempelvis kunde man visa “Sitt!” med handsignaler samtidigt som man sade “Ligg!” med verbalt kommando. 

Resultaten visade att den stora majoriteten av hundarna i första hand följde handtecknet. När ägaren sade en sak och visade en annan med händerna var det alltså handkommandot de valde att följa. Men det fanns ett undantag. När kommandot “Kom!” kontrasterades mot “Stanna kvar” valde hundarna i mycket högre grad att komma till ägaren oavsett vilket av kommandona som gavs med rösten eller handtecken. 

Vilken kommunikationsväg en hund föredrar tycks alltså bero på sammanhanget. I de flesta fall leder motstridiga kommandon till att de i första hand följer ägarens kroppsspråk. Men driften att komma till ägaren tycks vara så stark att de väljer det kommandot oavsett hur det ges.

Ett intressant bifynd i undersökningen var den könsskillnad man upptäckte. Tikar var generellt mer benägna än hanar att lyda handtecken, medan hanarna var mer benägna än tikar att följa talade kommandon. Kanske är tikar mer uppmärksamma på kroppsspråk än hanar, men det är något för framtida forskning att ta sig an.

D’Aniello, B., Scandurra, A., Alterisio, A., Valsecchi, P., Prato Previde, E., 2016. The importance of gestural communication: a study of human–dog communication using incongruent information. Anim Cogn 19, 1231–1235. doi:10.1007/s10071-016-1010-5




Klicker förbättrar inte träning


DSC_0119

Klickern är ett fantastiskt litet hjälpmedel som hittat sin väg in i hundträningen från de professionella djurtränarnas värld. När det gäller att lära delfiner eller andra vilda djur olika trick är en s k sekundär förstärkare som kan “belöna” rätt handling på avstånd oumbärlig. Men hur effektiv är metoden egentligen för våra hundar?

Forskning på olika träningsmetoder är mycket sällsynt, så en nypublicerad artikel av en italiensk forskargrupp är ett välkommet bidrag. I undersökningen frågade sig forskarna om själva klickern, med sitt karakteristiska ljud och distinkta timing, får hundar att lära sig nya saker snabbare än andra metoder. Man studerade 51 hundar som tränades av samma erfarna tränare på tre olika sätt. Själva uppgiften var att lära sig öppna en brödburk genom att med nosen skjuta upp ett gummihandtag. En av tränarna använde klicker, medan en annan i stället förstärkte med ett positivt, belönande ord: “Bravo!”. Efter klicket eller berömmet fick de alltid belöning i form av godis. Den tredje gruppen fick bara godis, utan att det föregicks av klick eller beröm.

Man fann att alla hundar lärde sig uppgiften lika fort oavsett träningsmetod. Man undersökte också hur hundarna generaliserade sin nya färdighet genom att testa dem på en snarlik, men inte identisk uppgift där de skulle öppna en liknande burk med samma metod. Inte heller där fann man någon skillnad mellan grupperna.

För att undersöka hur stabil inlärningen var undersöktes hundarna igen en vecka senare, både med och utan förstärkning. Återigen var alla hundarna lika bra på uppgiften.

Slutsatsen forskarna drar är att det inte finns något inneboende förstärkande i själva klickermetoden. Hunden lär sig lika effektivt oavsett typ av sekundär förstärkning, t o m utan sådan. Men man påpekar också att det kan finnas andra skäl till att använda klicker. Exempelvis underlättar det förstärkning av ett beteende på avstånd och kan också i olika sammanhang ge en tydligare och mer genomträngande sekundär förstärkning. Man säger avslutningsvis att val av träningsmetod antagligen bör göras utifrån en sammanvägd bedömning av t ex hundens temperament, ras, erfarenhet, och kunskap hos tränaren. Tyvärr finns ingen forskning som kan vägleda här, utan man får hoppas att undersökningar som denna leder till att fler forskare intresserar sig för sådana här frågor.

Chiandetti, C., Avella, S., Fongaro, E., Cerri, F., 2016. Can clicker training facilitate conditioning in dogs? Applied Animal Behaviour Science 184, 109–116.

Generna som påverkar hundars (och människors) socialitet


beagle-mia3

Hundar skiljer sig från vargar framförallt när det gäller sitt sociala beteende. Till skillnad från sina förfäder är de helt inriktade på att samspela med oss människor. Det yttrar sig t ex i deras förmåga att tolka våra olika signaler, t o m vårt talade språk, som jag berättat om tidigare på denna blogg. Ett speciellt beteende som tilldragit sig mycket forskning är hundarnas tendens att “be om hjälp” när de står inför ett svårt problem, något vargar sällan eller aldrig gör i motsvarande situation. 

Nu har min forskargrupp kartlagt  en del av den genetiska grunden för det beteendet. Min doktorand Mia Persson (på bilden ovan) studerade över 400 beaglar uppfödda på en kennel där deras tidigare erfarenheter av människor var standardiserad och likadan för alla hundar. För beteendestudierna använde hon sig av en problemuppgift som hundarna fick lösa utan föregående träning. Problemet var först ganska enkelt- det gällde att puffa ett plastlock åt sidan för att få en godisbit som de kunde se och känna lukten av. Totalt fanns tre lock, där de första var ganska enkla att klara av, men snart blev det hela betydligt svårare för hundarna. Det tredje locket satt nämligen fast och var därför omöjligt att lösa. Mia videofilmade hundarna och mätte sedan hur benägna de var att söka hjälp från henne där hon satt på en stol en bit bort. 

Hundarna varierade stort i sitt beteende, där några var oerhört enträgna, medan andra var mer “varglika” i sitt beteende och envist försökte lösa det hela på egen hand. Baserat på deras beteende valdes 190 hundar ut - hälften var de mest socialt hjälpsökande, den andra hälften de mest självständiga. Från dessa togs kindavstryk med en bomullstops för DNA-analys. Med hjälp av DNA-markörer letade Mia sedan efter områden där de två grupperna skilde sig genetiskt. Ett område på kromosom 26 visade sig vara starkt kopplat till graden av socialt beteende och närmare analyser visade att det med största säkerhet beror på variationer i en eller flera av fem olika gener. Fyra av dem är kända sedan tidigare, eftersom forskningen har kopplat dem till olika sociala funktionsstörningar hos människor, t ex autism och ADHD. Dessa fem gener har antagligen selekterats under domesticeringen och bidragit till att göra hundar till de sociala varelser de är i dag. 

Förutom att vi lärt oss mer om hur domesticeringen av hunden gått till öppnar de här resultaten för möjligheten att använda hundar som modeller för att studera socialt beteende hos människor. Vår fortsatta forskning handlar om att dels undersöka om likadana samband kan ses hos andra raser under andra omständigheter och dels undersöka hur vargars genuppsättning ser ut i det här kromosomområdet.

Själva artikeln är såklart ganska teknisk, men för den som är intresserad är den publicerad med s k “Open Access”, dvs den är fri att läsa för vem som helst. Följ bara länken här: http://www.nature.com/articles/srep33439

Persson, M.E., Wright, D., Roth, L.S.V., Batakis, P., Jensen, P., 2016. Genomic Regions Associated With Interspecies Communication in Dogs Contain Genes Related to Human Social Disorders. Sci Rep 6, 33439. doi:10.1038/srep33439

Vad hundar hör när vi pratar med dom

                                                      

Att hundar faktiskt förstår rätt mycket av vad vi säger är ingen nyhet för oss hundägare. Många av oss känner också till de hundar som varit föremål för systematisk forskning på området. Bordercollien Rico hade namn på mer än 200 föremål och lärde sig nya efter att bara få höra ordet en enda gång. Chaser av samma ras lärde sig under en period av 5 år mer än 1000 olika föremål, skilde på verb och substantiv och klassificerade förmålen i grupper med egna namn. Ändå är det många som tror att hundar i vardagslivet främst förlitar sig på vårt tonfall när de lyssnar på vårt tal och att själva orden har mindre betydelse. En ny ungersk forskningsrapport ger helt nya insikter i vad hundar egentligen uppfattar av vårt språk. Man tränade hundar att ligga still i en magnetkamera (s k fMRI) tillräckligt länge för att kunna avbilda aktiviteten i hjärnan samtidigt som man talade till dom på olika sätt. Hundarna fick höra antingen berömmande ord (“bra”; “duktig hund”; etc) eller neutrala ord som inte hade någon mening för dom. Orden uttalades antingen i ett positivt och berömmande tonfall eller helt neutralt. Resultaten var mycket intressanta och ganska oväntade. Det visade sig att hundarnas hjärnor hade en lateraliserad (sidodominerande) specialisering i sin språkuppfattning. Vänster hjärnhalva innehöll områden som användes för att skilja på de olika orden, medan tonfallet analyserades i höger hjärnhalva. Den del av hjärnan som innehåller belöningscentrum, vilken ger hundarna känslan av en positiv upplevelse, lyste bara upp när både höger och vänster hjärnhalva noterade något bra - ordet var positivt och tonfallet glatt. Resultaten visar att hundar skiljer tydligt på tonfall och ordbetydelse och dessutom med hjärnfunktioner som påminner starkt om de vi själva använder - även vi har ett centrum för ordförståelse i vänster hjärnhalva. Forskarna menar att det kan tyda på att de nervmässiga grunderna för språkförståelse är evolutionärt mycket gamla. Dessutom kan det tyda på att hundarnas hjärnor under domesticeringen utvecklats för att underlätta kommunikationen med oss människor. Själv tycker jag det visar att vi ska prata så mycket vi kan med våra hundar - den tid när man trodde att hundar bara klarade av enstaka kommandon är definitivt över.

Andics, A., Gábor, A., Gácsi, M., Faragó, T., Szabó, D., Miklósi, Á., 2016. Neural mechanisms for lexical processing in dogs. Science. doi:10.1126/science.aaf3777



Hur hjälpsamma är hundar egentligen?

IMG_0018

Alla vet att hundar är suveräna på att med sitt beteende visa var saker finns om de själva vill ha dom. En boll som rullat in under soffan eller ett tuggben som försvunnit ner mellan madrasserna visar de sin ägare utan några problem. Forskningen har bekräftat detta i flera försök - även om ägaren inte vet något om situationen kan hundarna påkalla hjälp och visa var det försvunna föremålet finns. Tidigare forskning har dock visat att de är betydligt sämre om det handlar om något de själva inte är intresserade av, men som ägaren behöver. Nu har två forskare från England använt en ny metodik för att se om hundar ändå kan förmås att förstå att de ska visa var föremål är gömda även om de själva inte vill ha dom. Hundarna i studien, sammanlagt ett 80-tal av olika ras, kön och ålder, fick först bekanta sig med olika föremål och sedan testade man dem när de var sysselsatta med sitt favoritobjekt. Man presenterade då två helt nya saker för dem och undersökte om de spontant intresserade sig för dessa. Det visade sig att hundarna var var ganska obenägna att lämna sina älsklingssaker för att visa en person var de nya föremålen fanns, men de tenderade att “visa” gömställena. I nästa experiment fick hundarna först se hur människan använde ett anteckningsblock intensivt. Därefter lämnade personen rummet med blocket liggande på en stol. En annan person kom in i rummet och gömde blocket i en låda, och samtidigt en häftapparat (som den första personen inte hade använt sig av) i en annan. När försöksledaren kom in i rummet igen pratade hon med hunden och upprepade i bekymrade ordalag att blocket är borta, samt uppmanade hunden att visa vart det tagit vägen. Flertalet hundar visade nu tydligt vilken av lådorna som innehöll blocket med hjälp av ett beteende som kallas “växelvis stirrande”. De tittade snabbt på personen och vände sen blicken snabbt mot den korrekta lådan (nästan aldrig visade de lådan med häftapparaten) och upprepade detta beteende om och om igen. Däremot var de inte i närheten av den intensitet i beteendet som de använde när de ville att personen skulle plocka fram deras egen leksak i motsvarande situation. Studien visar att hundar är mest motiverade att samarbeta när de själva har nytta av det (när de får hjälp att hitta något som är viktigt för de själva), men att de ändå tycks ha ett begrepp om att det finns föremål som är viktiga för människor. De har också en förmåga och vilja att hjälpa till i någon mån även när de själva inte får något direkt utbyte av det. Resultaten visar också att hundar har ett abstrakt tänkande som inkluderar en ganska avancerad förståelse av att människor har behov och intressen som skiljer sig från hundarnas egna preferenser.

Piotti, P., Kaminski, J., 2016. Do Dogs Provide Information Helpfully? PLoS ONE 11, e0159797. doi:10.1371/journal.pone.0159797


Har hundens utseende betydelse för beteendet?


                                            

Den gamla myten om småhundars förmenta ilska och överenergi - kan det ligga något i det? Faktum är att forskning under senare år har visat sådana samband, där mindre och lättare hundraser har en överrepresentation av t ex hyperaktivitet och olika rädslor. Den forskningen har varit baserad helt på ägarnas egna rapporter, som samlats in med olika enkätmetoder, och det finns naturligtvis en stor osäkerhet i detta. En australisk - dansk forskningsrapport har nu angripit frågeställningen med hjälp av mer objektiva data, nämligen det svenska MH-registret. Man studerade MH-resultat från över 67000 hundar från 45 olika raser. För varje ras samlade man in olika data om kroppsbyggnad och storlek. Det inkluderade storlek (mankhöjd), vikt och s k cephaliskt index, vilket är ett mått på graden av brachycephali (dvs trubbnoshet). MH-testet är säkert bekant för de flesta, men i korta drag består det av 10 testmoment som mäter hundarnas reaktioner på olika stimuli, varav många är mer eller mindre skrämmande. Reaktionerna bedöms av en tränad observatör på en numerisk skala och data sammanställs i en omfattande databas. Resultaten bekräftade många av de tidigare studierna. T ex var höga och tunga hundar generellt mindre aktiva, mindre aggressiva och mer samarbetsinriktade. Även cephaliskt index hade många samband med beteendet. Lite förvånande var trubbnosade hundar mer jaktintresserade. Man kanske skulle förvänta sig att långnosade raser, som vinthundar, skulle ha fått högre poäng, men det var alltså tvärtom. Forskarna funderar på om det kan bero på att hundarna upplevde testet mer som en lekinvit än som jakt, vilket skulle kunna förklara sambandet eftersom trubbnosade hundar också generellt var mer lekfulla i testet. Trubbnosade hundar var ocskå mer sociala mot människor och mindre rädda. Studier som dessa kan inte ge någon förklaring till varför beteendet hänger samman med utseendet, men är ett intressant första steg mot att bättre förstå hur olika egenskaper påverkas av gemensamma biologiska faktorer. Sådana kunskaper kan t ex komma att bli till stor hjälp i framtida avelsarbete.

Stone, H. R., McGreevy, P. D., Starling, M. J., & Forkman, B. (2016). Associations between Domestic-Dog Morphology and Behaviour Scores in the Dog Mentality Assessment. PLoS ONE, 11(2), e0149403. http://doi.org/10.1371/journal.pone.0149403

Photo: By DodosD (Own work) [CC BY-SA 3.0 (http://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0)], via Wikimedia Commons


© Per Jensen 2013