Från forskningsfronten

På den här bloggen publicerar jag med ojämna mellanrum populärvetenskapliga sammanfattningar av vetenskapliga arbeten som jag tror kan intressera fler än mig själv. Jag skriver också inlägg från andra intressanta etologiska nyheter som jag stöter på i min dagliga verksamhet.

Har hundens utseende betydelse för beteendet?


                                            

Den gamla myten om småhundars förmenta ilska och överenergi - kan det ligga något i det? Faktum är att forskning under senare år har visat sådana samband, där mindre och lättare hundraser har en överrepresentation av t ex hyperaktivitet och olika rädslor. Den forskningen har varit baserad helt på ägarnas egna rapporter, som samlats in med olika enkätmetoder, och det finns naturligtvis en stor osäkerhet i detta. En australisk - dansk forskningsrapport har nu angripit frågeställningen med hjälp av mer objektiva data, nämligen det svenska MH-registret. Man studerade MH-resultat från över 67000 hundar från 45 olika raser. För varje ras samlade man in olika data om kroppsbyggnad och storlek. Det inkluderade storlek (mankhöjd), vikt och s k cephaliskt index, vilket är ett mått på graden av brachycephali (dvs trubbnoshet). MH-testet är säkert bekant för de flesta, men i korta drag består det av 10 testmoment som mäter hundarnas reaktioner på olika stimuli, varav många är mer eller mindre skrämmande. Reaktionerna bedöms av en tränad observatör på en numerisk skala och data sammanställs i en omfattande databas. Resultaten bekräftade många av de tidigare studierna. T ex var höga och tunga hundar generellt mindre aktiva, mindre aggressiva och mer samarbetsinriktade. Även cephaliskt index hade många samband med beteendet. Lite förvånande var trubbnosade hundar mer jaktintresserade. Man kanske skulle förvänta sig att långnosade raser, som vinthundar, skulle ha fått högre poäng, men det var alltså tvärtom. Forskarna funderar på om det kan bero på att hundarna upplevde testet mer som en lekinvit än som jakt, vilket skulle kunna förklara sambandet eftersom trubbnosade hundar också generellt var mer lekfulla i testet. Trubbnosade hundar var ocskå mer sociala mot människor och mindre rädda. Studier som dessa kan inte ge någon förklaring till varför beteendet hänger samman med utseendet, men är ett intressant första steg mot att bättre förstå hur olika egenskaper påverkas av gemensamma biologiska faktorer. Sådana kunskaper kan t ex komma att bli till stor hjälp i framtida avelsarbete.

Stone, H. R., McGreevy, P. D., Starling, M. J., & Forkman, B. (2016). Associations between Domestic-Dog Morphology and Behaviour Scores in the Dog Mentality Assessment. PLoS ONE, 11(2), e0149403. http://doi.org/10.1371/journal.pone.0149403

Photo: By DodosD (Own work) [CC BY-SA 3.0 (http://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0)], via Wikimedia Commons

Ökad risk för valpdödlighet när tikar flyttas

                                               


Det är inte så vanligt med forskning på hund som tar sin utgångspunkt i olika evolutionära teorier. Främst är det kognitiva studier som dragit till sig uppmärksamheten på senare år. Desto mer upplyftande när de väl dyker upp och ibland kan resultaten ha oväntat stor relevans för den praktiska hundhållningen. En tjeckisk forskargrupp utgick från det kända fenomenet att djur som lever i flock ofta har en hög risk för s k infanticid, dvs att andra individer (vanligen hanar) dödar ungar i flocken. Den mest välkända orsaken till det är att hanar som inte är säkra på ungarnas faderskap använder sig av detta för att få honorna att ta hand om hans egen avkomma, t ex om en främmande hane tar över en flock, eller om en flockledare kan misstänka att en hane “utifrån” varit framma och parat sig “i smyg”. (Det ska såklart påpekas att allt det här är fullständig omedveten genetisk programmering - det handlar inte om rationella tankar). För att motverka den här risken har honor hos många arter utvecklat motstrategier. Den vanligaste kallas för Bruce-effekten och innebär att en dräktig hona, när hon konfronteras med en främmande hane - ibland bara lukten av honom - kan avbryta dräktigheten och abortera fostren. Bland hunddjurens släkten vet man att infanticid förekommer hos 90% av de arter som undersökts. Det finns alltså skäl att fundera över vilket arv våra hundar kan släpa med sig från vargarna i detta avseende.  Forskarna studerade över 600 dräktigheter från hundar av 11 olika raser och registrerade saker som hur hunden hade betäckts, vad som hade hänt med den efteråt och om dräktigheten resulterade i valpar. Precis som man kunde förutsäga av de evolutionära teorierna var framgångsrika dräktigheter vanligast om tiken betäckts i sin hemflock och stannade där under hela dräktigheten. Det sämsta resultatet såg man hos tikar som betäckts någon annanstans och därefter återfördes till hemflocken - speciellt om den innehöll minst en hane. Man skulle kunna tänka sig att en bra idé då vore att isolera tiken efter att hon kom hem, så att hon inte får umgås med den vanliga hemflocken - men i det fallet ökade de avbrutna dräktigheterna ännu mer. Det var heller inga små effekter det handlade om - risken att en dräktighet skulle avbrytas var mer än 27 gånger högre om tiken betäckts utanför hemmet och återfördes till en hemflock  som innehöll en hane. Forskarna tolkar resultaten som ett arv från vargarna, där den avbrutna dräktigheten är en viktig anpassning för att undvika infanticid. Det är såklart mycket kostsamt för en tik att föda fram en hel kull bara för att den ska dödas av en hane, bättre då att avsluta dräktigheten på ett tidigt stadium. De praktiska konsekvenserna av detta behöver knappt påpekas. Alla uppfödare har lite att fundera på när det gäller hur man betäcker sina tikar.

Bartoš, L., Bartošová, J., Chaloupková, H., Dušek, A., Hradecká, L., & Svobodová, I. (2016). A sociobiological origin of pregnancy failure in domestic dogs. Scientific Reports, 6, 22188. http://doi.org/10.1038/srep22188

Impulskontroll - kanske viktigt också för hundar


IMG_1767

Du har kanske hört talas om betydelsen av impulskontroll för oss människor? Vikten av det blev allmänt känt när psykologerna demonstrerade det med det s k “marshmallowtestet” på små barn. Barnen erbjöds en marshmallow som de kunde få direkt, men om de var beredda att sitta stilla och tåla sig i några minuter skulle de i stället få två. Det visade sig att förmågan att vänta och kontrollera sin impuls att genast äta upp det smaskiga godiset var nära kopplat till barnens beteende och egenskaper långt fram i livet - de med god impulskontroll var mer framgångsrika, lyckades bättre i skolan och fick bättre arbeten som vuxna. Men hur är det med hundar? Tidigare forskning har visat att vissa hundar faktiskt har riktigt god impulskontroll, men för andra är det nästan omöjligt att lägga band på sina omedelbara önskningar. Nu har forskare undersökt om det möjligen kan vara så att denna förmåga, precis som hos människor, avspeglar deras förmågor i andra sammanhang. Forskarna tog fasta på det kända fenomenet att hundar generellt är rätt dåliga på uppgifter som kräver enkel fysikalisk förståelse. Hundarna fick försöka lösa olika problem som kräver enkel vardagsfysikalisk förståelse, t ex att en boll som göms bakom ett föremål inte ändrar storlek, eller att föremål som är förbundna med varandra hänger samman så att man kan flytta det ena genom att manipulera det andra. De var uppdelade i två olika grupper, där den ena under lång tid före försöket fick daglig övning i att leka med leksaker som tränar de här enkla fysikaliska sambanden. När hundarna sedan testades visade det sig att föregående erfarenhet inte hade någon som helst betydelse - alla hundar hade ungefär samma problem oavsett om de fått träna eller inte. I samband med problemlösningen testade man också hundarnas impulskontroll. De hade tidigare övats i detta av sina ägare, t ex genom att låta bli att ta en godisbit som placerades vid deras tassar under en period av upp till fem sekunder. Resultaten visade att hundarna skilde sig mycket i graden av impulskontroll. Intressant nog var förmågan att lägga band på sig kopplat till hur lätt hundarna hade att lösa de fysikaliska uppgifterna. För vissa uppgifter var god impulskontroll förknippat med bättre förmåga att lösa dem, men för andra typer av problem var det tvärtom. Forskarna har ingen god förklaring till varför olika typer av problemlösning gynnas helt olika av impulskontroll, men det kan ha att göra med egenskaperna hos själva problemen - vissa kanske är lättare att lösa om hundarna går “rakt på sak”, medan andra kräver lite eftertanke innan de sätter igång. Hur det än är med det är detta den första studie som visar att hundars förmåga till impulskontroll har samband med andra kognitiva egenskaper, något man tidigare bara visat på människor. Forskarna är noga med att påpeka att det behövs mer forskning för att förstå detaljerna, men det här experimentet är i alla fall ett viktigt första steg.

Müller, C. A., Riemer, S., Virányi, Z., Huber, L., & Range, F. (2016). Inhibitory Control, but Not Prolonged Object-Related Experience Appears to Affect Physical Problem-Solving Performance of Pet Dogs. PLoS ONE, 11(2), e0147753. http://doi.org/10.1371/journal.pone.0147753

Arga människor värre än arga hundar

nisse porträtt


Att hundar inte bara gärna tittar oss i ögonen (tvärtemot vad många tror), utan också förstår den emotionella innebörden av olika ansiktsuttryck har forskningen känt till en tid. Men graden av förståelse är fortfarande oklart. Hur finkornigt kan de tolka ett ansikte och ägarens emotionella tillstånd? En finsk forskargrupp har tidigare bidragit med viktiga pusselbitar till området och nu publicerar Sanni Somppi och kollegor ytterligare ett viktigt arbete. De använde sig av en elegant teknik som med hjälp av videokameror och särskilda dataprogram låter forskarna avgöra exakt var på en bild av ett ansikte hunden fäster blicken i varje sekund. Genom att summera den tid som hundarna betraktar olika delar av ansiktena kan man återge hur blicken har vandrat under den tid de tittat på bilden - en slags färgkarta där rödare områden utmärker de som främst dragit till sig uppmärksamheten. Somppi använde totalt 31 olika hundar av olika ras och kön och visade dem bilder av människo- och hundansikten med tre olika emotionella uttryck: hotande, neutrala och vänliga. Varje hund fick se ett tiotal bilder i följd, och varje bild visades under en och en halv sekund. Resultaten visade att hundarna uppenbart skilde på de tre olika uttrycken oavsett om det var ett hund- eller människoansikte de tittade på. De började normalt med att titta på ögonen för att sedan raskt betrakta munnen och området kring den. Därefter såg de mer på mitten av ansiktet och det var framförallt i den fasen som hundarna skilde på uttrycken. Det här visar att de baserar sin bedömning av ansiktets emotionella uttryck på en sammanvägning av hela ansiktsuttrycket. De var överlag mycket snabba på att känna igen hotfulla ansikten och reagerade tydligt när sådana visades. Intressant nog skilde sig reaktionerna beroende på om det var ett människo- eller ett hundansikte som uppvisade den hotfulla attityden. Inför ett hotande hundansikte ökades den allmänna uppmärksamheten och de tittade längre på detta än på neutrala eller vänliga ansikten. När de såg ett hotande människoansikte reagerade de tvärtom, genom att undvika att titta på det. Det här intressanta arbetet understryker det många har haft på känn - våra hundar är riktigt bra på att läsa av våra känslor, särskilt om vi är arga.

Somppi, S., Törnqvist, H., Kujala, M. V., Hänninen, L., Krause, C. M., & Vainio, O. (2016). Dogs Evaluate Threatening Facial Expressions by Their Biological Validity – Evidence from Gazing Patterns. PLoS ONE, 11(1), e0143047. http://doi.org/10.1371/journal.pone.0143047


Hundens ursprung - syns i beteendet


                                                      

I skiftet mellan det gamla och det nya året har två nya arbeten publicerats som var för sig ger nya perspektiv på hundens ursprung och de spår det har lämnat till våra dagar. Låt oss börja med den senaste pusselbiten när det handlar om hundens historiska bakgrund. Var och när domesticerades de vargar som givit upphov till dagens hundar? Många som följer bloggen är nog medvetna om att den svenska forskaren Peter Savolainen vid KTH i Stockholm under dryga tiotalet år ansett sig ha goda bevis för att hundens vagga stod i det som i dag är södra Kina, söder om Yangtze-floden. Han baserar det på de studier man gjort av såväl s k mitokondriellt DNA (som ärvs bara från mödrarna) och Y-kromosom-DNA (som ärvs från fader till son). Flest antal varianter av dessa delar av arvsmassan finns just i södra Kina och det kan bäst förklaras med att här finns ursprunget till alla världens hundar. Men under senare år har ett antal studier publcerats från andra grupper, som i stället velat förlägga hundens vagga till Mellanöstern eller till Europa, baserat på ungefär samma typ av resonemang. Som Peter med emfas påpekat är dessa studier svårt att ta helt på allvar, eftersom ingen av dem analyserat DNA från hundar i just södra Kina…Men nu har Savolainen och kinesiska kollegor analyserat ett i sammanhanget stort material av DNA från detta område och många andra delar av världen, insamlat bl a genom strapatsrika expeditioner långt ut på den kinesiska landsbygden. Och resultaten är snarlika dem som gruppen tidigare funnit - den genetiska variationen är klart störst i ett område söder om Yangtzefloden som sträcker sig från Kina över till Thailand. Någonstans här torde alltså de första vargarna ha blivit hundar för omkring 15000 år sedan. 

En annan undersökning studerade om beteendet hos hundar av olika raser reflekterar deras förmodade ursprung. En japansk-amerikansk grupp lät över 10000 hundägare i USA och Japan fylla i ett standardiserat frågeformulär som man vet beskriver hundars beteendeprofil på ett enhetligt sätt, det s k C-BARQ formuläret. Sedan studerade man hur olika egenskaper fördelade sig mellan raser och rasgrupper. En av grupperna skilde ut sig speciellt, nämligen den som kallas för “ur-och spetshundar” (representerade av t ex husky, sharpei och basenji), och som tidigare forskning har pekat ut som den mest ursprungliga raskonstellationen. Det som framförallt utmärkte dem var låg grad av anknytning till människor och svagt kontaktsökande beteende jämfört med de andra rasgrupperna. Det här kan vara egenskaper som går tillbaka på de ursprungliga hundarna, de som alltså domesticerades i södra Kina.

Wang, G.-D., Zhai, W., Yang, H.-C., Wang, L., Zhong, L., Liu, Y.-H., et al. (2015). Out of southern East Asia: the natural history of domestic dogs across the world. Cell Research. http://doi.org/10.1038/cr.2015.147

Tonoike, A., Nagasawa, M., Mogi, K., Serpell, J. A., Ohtsuki, H., & Kikusui, T. (2015). Comparison of owner-reported behavioral characteristics among genetically clustered breeds of dog (Canis familiaris). Scientific Reports, 5, 17710. http://doi.org/10.1038/srep17710

Vikten av tidiga erfarenheter ämne för ny avhandling

DSC_0021



Fredagen den 11 december var en stor dag i min forskargrupp - efter fem års forskning lade Pernilla Foyer fram sin doktorsavhandling där hon i samarbete med Försvarshögskolan studerat försvarets hunduppfödning från ett etologiskt perspektiv. Uppfödningen baseras på schäfrar som föder sina valpar på kenneln i Sollefteå varefter tikar och valpar bor hos fodervärdar. Vid 18 månaders ålder tas hundarna in för ett lämplighetstest, som påminner om SBK’s mentalbeskrivning, men med ett betydligt tuffare upplägg. Pernillas avhandling består av fyra olika vetenskapliga arbeten som på olika sätt belyser betydelsen av hundarnas tidiga erfarenheter för deras förmåga att klara testet. Hon kunde visa att tidiga faktorer som kullstorlek, årstid för födelsen och tikens ålder har stor betydelse för hur hundarnas vuxna beteende. I en omfattande studie av mer än 20 kullar fann hon också att tikens beteende mot valparna - hur mycket tid de tillbringade med dem, hur mycket de slickade och diade valparna - hade en tydlig effekt på valparnas beteende ett och ett halvt år senare. En omfattande enkätundersökning med fodervärdar visade att en rad faktorer under uppväxten också påverkade beteendet i lämplighetstestet. Exempelvis var hundar som klarade testet mer benägna att visa stressrelaterade beteenden under uppväxten, vilket gör att man kanske bör fråga sig om testet verkligen hittar de mest lämpliga tjänstehundarna. Till sist undersökte Pernilla själva lämplighetstestet och fann att de hundar som klarade testet bäst också hade högst nivåer av stresshormonet kortisol under testet, vilket återigen reser frågan om vilken sorts hundar testet väljer ut. Pernilla tjänstgör inom försvaret när hon inte doktorerar i etologi och man kan bara hoppas att försvarsmakten hittar en lämplig framtida uppgift för henne inom den viktiga hunduppfödningen - helt klart finns det potential att förbättra och utveckla verksamheten med etologiska metoder.

Avhandlingens sammanfattande ramberättelse finns tillgänglig här: http://liu.diva-portal.org/smash/get/diva2:864312/FULLTEXT01.pdf

 

Barn med hund har lägre risk för astma


IMG_1767

Allergier är ett växande problem i samhället och många barn riskerar i dag att bli överkänsliga mot många olika saker. Inte minst gäller det pälsdjur, som hundar och katter. Reaktionerna kan variera från kliande ögon och rinnande näsa till mer allvarliga problem som astma. Nu har en forskargrupp i Uppsala kunnat påvisa ett samband som inte är helt intuitivt, men som jag tror många ändå känt på sig: barn som redan tidigt i livet kommer i nära kontakt med hundar löper faktiskt mindre risk att utveckla astma. Studien är en av de mer omfattande i sitt slag - man analyserade hälsodata från alla barn födda i Sverige från 2001 till 2010, totalt över en miljon barn. Med hjälp av olika hälsoregister kunde man sedan beräkna risken att utveckla astma upp till sex års ålder. Utifrån hundägarregister kunde man se att omkring en fjärdedel av barnen hade exponerats för hundar under det första levnadsåret. Hundexponering  (i praktiken betyder det att barnens familjer ägde en eller flera hundar) minskade påtagligt risken för astma. De som inte hade utsatts för hundar hade en 13% ökad risk att utveckla astma. Forskarna tittade också på exponering för lantbruksdjur, som kor och grisar, och där var effekten ännu starkare - de barnen hade ungefär hälften så stor risk att utveckla astma som de som inte exponerats för några djur alls. Inte minst från läkarhåll har man ibland hävdat det motsatta sambandet och avrått barnfamiljer från att ha hund eller katt, men fakta visar alltså att det snarare kan ha en hälsobefrämjande effekt. 

Fall T, Lundholm C, Örtqvist A, et al. Early Exposure to Dogs and Farm Animals and the Risk of Childhood Asthma. JAMA Pediatr. 2015;169(11):e153219. doi:10.1001/jamapediatrics.2015.3219.

Motion och rädslor


DSC_0155

Alla vet vi att hundar kan utveckla olika typer av rädslor och fobier. Inte sällan kan de göra livet riktigt jobbigt för både de fyrfota vännerna och deras ägare. Exempel är “skotträdsla”, som kanske bättre kan beskrivas som “buller-rädsla” (min Majken är t ex väldigt rädd för åska och alla dova, plötsliga ljud). Nu har finska forskare publicerat en stor undersökning som belyser de samband som finns mellan å ena sidan utvecklandet av olika rädslor och å andra sidan omvärldsfaktorer i hundens värld. Man använde sig av ett noggrant utvärderat frågeformulär, där ägarna fick beskriva hundarnas reaktioner i olika situationer, samt redogöra för olika aspekter på hundens nuvarande och tidigare livssituation. Totalt sett fick man in svar från över 3200 hundar från hela Finland, vilket gör undersökningen oerhört representativ. Resultaten visade att tidiga erfarenheter hos valparna var mycket viktiga: hundar med mindre socialisering och lägre grad av omsorger från sin mamma hade större risk att utveckla rädslor. Det samband som gjorde forskarna själva mest förvånade var att mindre daglig motion kraftigt ökade risken för “buller-rädsla” och separationsångest. De här sambanden visar att hundar påverkas på liknande sätt av sin livsstil som många andra arter, inklusive människor - dåliga tidiga erfarenheter, social isolering och brist på motion är välkända riskfaktorer för psykisk ohälsa, inte minst hos oss själva. Som i alla enkätbaserade studier finns många osäkerheter och sambanden måste prövas i fler studier, helst under kontrollerade förhållanden. Men resultaten är såklart väldigt intressanta för alla oss som är intresserade av hur hundars beteende påverkas av deras olika erfarenheter.

Tiira, K., & Lohi, H. (2015). Early Life Experiences and Exercise Associate with Canine Anxieties. PLoS ONE, 10(11), e0141907. http://doi.org/10.1371/journal.pone.0141907

Hundar inte så smarta som vargar, men mer sociala


DSC 0052

Många tror att hundar är väldigt smarta och intelligenta, men det är i själva verket helt fel. När det kommer till att lösa problem på egen hand är de ofta ganska handfallna, som ett antal experiment visat genom åren (sammanfattas t ex i min bok “Hunden som skäms”). Däremot vet vi alla att de är fantastiska på att läsa av oss månniskor och söka samarbete i olika situationer när de inte klarar sig själva (plocka fram bollen som rullat in under soffan t ex). En studie som fick mycket uppmärksamhet och som lett till många liknande experiment (inte minst i min egen forskargrupp) visade att hundar, när de står inför ett olösligt problem, vänder sig till människor för att få hjälp efter en kort stunds egna försök. Vargar som testats i samma situation vänder sig normalt inte till människor utan envisas med att försöka och försöka och verkar inte inse att problemet inte gå att lösa. Nu har den amerikanska forskaren Monique Udell lagt ytterligare en pusselbit till den här skillnaden mellan hundar och vargar. Till skillnad från tidigare undersökningar använde Udell inte ett olösligt problem, utan bara ett som kräver lite ansträngning och envishet. Det gällde för hundarna och vargarna att öppna en burk genom att dra i ett snöre - inte helt självklart enkelt, men verkligen inte olösligt. Udell testade tio familjehundar och tio socialiserade vargar. Hon tänkte sig att eventuella skillnader skulle kunna bero på den stora skillnaden i kontakt med människor, så hon inkluderade också en grupp på tio hundar från en omplaceringskennel, där de växt upp med mycket begränsad människokontakt. Intressant nog fann hon nästan inga skillnader mellan familje- och kennelhundar, men båda grupperna skilde sig dramatiskt från vargarna. I omkring 80% av försöken klarade vargarna att öppna burken efter en stunds ihärdiga försök, medan bara 5% av försöken lyckades för hundarna. Siffrorna var desamma oavsett om det var ägaren/skötaren eller en främmande person som var tillsammans med hundarna och vargarna, eller om de var ensamma. Om personen peppade hundarna och manade på dem ägnade de mer tid åt sina försök, men de lyckades inte lösa uppgiften bättre. Däremot använde hundarna mellan 10 och 40% av försökstiden åt att stirra på människan och tillsynes söka hjälp, medan ingen av vargarna tittade på skötaren överhuvudtaget. Udell menar att försöket visar att hundar under domesticeringen anpassats till att samarbeta med människor så till den grad att det skett på bekostnad av deras förmåga att lösa problem på egen hand. De har alltså blivit lite mindre “smarta”, men mycket mer sociala. Hundar som ska tränats att arbeta oberoende av mänsklig hjälp (t ex sökhundar, räddningshundar) kanske skulle klara sig annorlunda, men det återstår att undersöka i framtiden.

Udell, M. A. R. (2015). When dogs look back: inhibition of independent problem-solving behaviour in domestic dogs (Canis lupus familiaris) compared with wolves (Canis lupus). Biology Letters, 11(9), 20150489–479. http://doi.org/10.1098/rsbl.2015.0489


Katter är inte lika bundna till ägaren som hundar


10.1b

För de hundmänniskor som brukar läsa denna blogg kommer det väl knappast som en överraskning: katter verkar vara mindre socialt anknutna till sina ägare än hundar och dessutom mindre än vad många kattägare kanske själva tror. Katten härstammar från en vild anfader, den afrikanska vildkatten, som till skillnad från vargen (hundens förfader) är ensamlevande och revirhävdande. Den sociala läggning som man kan se hos dagens katter är alltså en relativt ny företeelse - den har i stort sett utvecklats under domesticeringen, som en anpassning till att leva med människor. Men att en katt tolererar och t o m uppskattar mänskligt sällskap är inte samma sak som att den nödvändigtvis har en social och psykologisk bindning till sin ägare, trots att en del tidigare forskning hävdat så. De britiiska forskarna Alice Potter och Daniel Mills undersökte denna anknytning hos tjugo katter och deras ägare med hjälp av en variant av det s k Ainsworth Strange Situation Test. Testet, ursprungligen ett psykologiskt test för att mäta hur bundna barn är till sina föräldrar, har använts för att undersöka hundars anknytning till sina ägare och visat att hundarna verkar betrakta ägaren ungefär som ett barn betraktar mamma och pappa. Under testet studerade man hur katten uppförde sig i en rad olika situationer när de var tillsammans med antingen ägaren eller en främmande person, eller när de var helt ensamma i ett rum. Man undersökte saker som hur mycket katten undersökte sin omgivning, viljan att leka och reaktioner på att bli lämnad. Resultaten visade att katterna inte skilde på ägarna och främlingarna i sitt beteende och inte reagerade nämnvärt på att bli lämnade i ett främmande rum (något nästan alla hundar gör). De tenderade att jama mer när ägaren lämnade dem jämfört med när en främling gjorde det, men i övrigt kunde man inte hitta några som helst effekter av ägarens närvaro eller frånvaro. Forskarnas slutsats var att katterna inte visade några tecken på att vara anknutna till sina ägare på samma sätt som hundar och att man behöver utveckla andra testmetoder för att studera exakt hur de psykologiska kopplingarna ser ut mellan katten och dess husse eller matte. 

Potter, A., & Mills, D. S. (2015). Domestic Cats ( Felis silvestris catus ) Do Not Show Signs of Secure Attachment to Their Owners. PLoS ONE, 10(9), e0135109. http://doi.org/10.1371/journal.pone.0135109


© Per Jensen 2013