Från forskningsfronten

På den här bloggen publicerar jag med ojämna mellanrum populärvetenskapliga sammanfattningar av vetenskapliga arbeten som jag tror kan intressera fler än mig själv. Jag skriver också inlägg från andra intressanta etologiska nyheter som jag stöter på i min dagliga verksamhet.

Vad hundar hör när vi pratar med dom

                                                      

Att hundar faktiskt förstår rätt mycket av vad vi säger är ingen nyhet för oss hundägare. Många av oss känner också till de hundar som varit föremål för systematisk forskning på området. Bordercollien Rico hade namn på mer än 200 föremål och lärde sig nya efter att bara få höra ordet en enda gång. Chaser av samma ras lärde sig under en period av 5 år mer än 1000 olika föremål, skilde på verb och substantiv och klassificerade förmålen i grupper med egna namn. Ändå är det många som tror att hundar i vardagslivet främst förlitar sig på vårt tonfall när de lyssnar på vårt tal och att själva orden har mindre betydelse. En ny ungersk forskningsrapport ger helt nya insikter i vad hundar egentligen uppfattar av vårt språk. Man tränade hundar att ligga still i en magnetkamera (s k fMRI) tillräckligt länge för att kunna avbilda aktiviteten i hjärnan samtidigt som man talade till dom på olika sätt. Hundarna fick höra antingen berömmande ord (“bra”; “duktig hund”; etc) eller neutrala ord som inte hade någon mening för dom. Orden uttalades antingen i ett positivt och berömmande tonfall eller helt neutralt. Resultaten var mycket intressanta och ganska oväntade. Det visade sig att hundarnas hjärnor hade en lateraliserad (sidodominerande) specialisering i sin språkuppfattning. Vänster hjärnhalva innehöll områden som användes för att skilja på de olika orden, medan tonfallet analyserades i höger hjärnhalva. Den del av hjärnan som innehåller belöningscentrum, vilken ger hundarna känslan av en positiv upplevelse, lyste bara upp när både höger och vänster hjärnhalva noterade något bra - ordet var positivt och tonfallet glatt. Resultaten visar att hundar skiljer tydligt på tonfall och ordbetydelse och dessutom med hjärnfunktioner som påminner starkt om de vi själva använder - även vi har ett centrum för ordförståelse i vänster hjärnhalva. Forskarna menar att det kan tyda på att de nervmässiga grunderna för språkförståelse är evolutionärt mycket gamla. Dessutom kan det tyda på att hundarnas hjärnor under domesticeringen utvecklats för att underlätta kommunikationen med oss människor. Själv tycker jag det visar att vi ska prata så mycket vi kan med våra hundar - den tid när man trodde att hundar bara klarade av enstaka kommandon är definitivt över.

Andics, A., Gábor, A., Gácsi, M., Faragó, T., Szabó, D., Miklósi, Á., 2016. Neural mechanisms for lexical processing in dogs. Science. doi:10.1126/science.aaf3777



Hur hjälpsamma är hundar egentligen?

IMG_0018

Alla vet att hundar är suveräna på att med sitt beteende visa var saker finns om de själva vill ha dom. En boll som rullat in under soffan eller ett tuggben som försvunnit ner mellan madrasserna visar de sin ägare utan några problem. Forskningen har bekräftat detta i flera försök - även om ägaren inte vet något om situationen kan hundarna påkalla hjälp och visa var det försvunna föremålet finns. Tidigare forskning har dock visat att de är betydligt sämre om det handlar om något de själva inte är intresserade av, men som ägaren behöver. Nu har två forskare från England använt en ny metodik för att se om hundar ändå kan förmås att förstå att de ska visa var föremål är gömda även om de själva inte vill ha dom. Hundarna i studien, sammanlagt ett 80-tal av olika ras, kön och ålder, fick först bekanta sig med olika föremål och sedan testade man dem när de var sysselsatta med sitt favoritobjekt. Man presenterade då två helt nya saker för dem och undersökte om de spontant intresserade sig för dessa. Det visade sig att hundarna var var ganska obenägna att lämna sina älsklingssaker för att visa en person var de nya föremålen fanns, men de tenderade att “visa” gömställena. I nästa experiment fick hundarna först se hur människan använde ett anteckningsblock intensivt. Därefter lämnade personen rummet med blocket liggande på en stol. En annan person kom in i rummet och gömde blocket i en låda, och samtidigt en häftapparat (som den första personen inte hade använt sig av) i en annan. När försöksledaren kom in i rummet igen pratade hon med hunden och upprepade i bekymrade ordalag att blocket är borta, samt uppmanade hunden att visa vart det tagit vägen. Flertalet hundar visade nu tydligt vilken av lådorna som innehöll blocket med hjälp av ett beteende som kallas “växelvis stirrande”. De tittade snabbt på personen och vände sen blicken snabbt mot den korrekta lådan (nästan aldrig visade de lådan med häftapparaten) och upprepade detta beteende om och om igen. Däremot var de inte i närheten av den intensitet i beteendet som de använde när de ville att personen skulle plocka fram deras egen leksak i motsvarande situation. Studien visar att hundar är mest motiverade att samarbeta när de själva har nytta av det (när de får hjälp att hitta något som är viktigt för de själva), men att de ändå tycks ha ett begrepp om att det finns föremål som är viktiga för människor. De har också en förmåga och vilja att hjälpa till i någon mån även när de själva inte får något direkt utbyte av det. Resultaten visar också att hundar har ett abstrakt tänkande som inkluderar en ganska avancerad förståelse av att människor har behov och intressen som skiljer sig från hundarnas egna preferenser.

Piotti, P., Kaminski, J., 2016. Do Dogs Provide Information Helpfully? PLoS ONE 11, e0159797. doi:10.1371/journal.pone.0159797


Har hundens utseende betydelse för beteendet?


                                            

Den gamla myten om småhundars förmenta ilska och överenergi - kan det ligga något i det? Faktum är att forskning under senare år har visat sådana samband, där mindre och lättare hundraser har en överrepresentation av t ex hyperaktivitet och olika rädslor. Den forskningen har varit baserad helt på ägarnas egna rapporter, som samlats in med olika enkätmetoder, och det finns naturligtvis en stor osäkerhet i detta. En australisk - dansk forskningsrapport har nu angripit frågeställningen med hjälp av mer objektiva data, nämligen det svenska MH-registret. Man studerade MH-resultat från över 67000 hundar från 45 olika raser. För varje ras samlade man in olika data om kroppsbyggnad och storlek. Det inkluderade storlek (mankhöjd), vikt och s k cephaliskt index, vilket är ett mått på graden av brachycephali (dvs trubbnoshet). MH-testet är säkert bekant för de flesta, men i korta drag består det av 10 testmoment som mäter hundarnas reaktioner på olika stimuli, varav många är mer eller mindre skrämmande. Reaktionerna bedöms av en tränad observatör på en numerisk skala och data sammanställs i en omfattande databas. Resultaten bekräftade många av de tidigare studierna. T ex var höga och tunga hundar generellt mindre aktiva, mindre aggressiva och mer samarbetsinriktade. Även cephaliskt index hade många samband med beteendet. Lite förvånande var trubbnosade hundar mer jaktintresserade. Man kanske skulle förvänta sig att långnosade raser, som vinthundar, skulle ha fått högre poäng, men det var alltså tvärtom. Forskarna funderar på om det kan bero på att hundarna upplevde testet mer som en lekinvit än som jakt, vilket skulle kunna förklara sambandet eftersom trubbnosade hundar också generellt var mer lekfulla i testet. Trubbnosade hundar var ocskå mer sociala mot människor och mindre rädda. Studier som dessa kan inte ge någon förklaring till varför beteendet hänger samman med utseendet, men är ett intressant första steg mot att bättre förstå hur olika egenskaper påverkas av gemensamma biologiska faktorer. Sådana kunskaper kan t ex komma att bli till stor hjälp i framtida avelsarbete.

Stone, H. R., McGreevy, P. D., Starling, M. J., & Forkman, B. (2016). Associations between Domestic-Dog Morphology and Behaviour Scores in the Dog Mentality Assessment. PLoS ONE, 11(2), e0149403. http://doi.org/10.1371/journal.pone.0149403

Photo: By DodosD (Own work) [CC BY-SA 3.0 (http://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0)], via Wikimedia Commons

Ökad risk för valpdödlighet när tikar flyttas

                                               


Det är inte så vanligt med forskning på hund som tar sin utgångspunkt i olika evolutionära teorier. Främst är det kognitiva studier som dragit till sig uppmärksamheten på senare år. Desto mer upplyftande när de väl dyker upp och ibland kan resultaten ha oväntat stor relevans för den praktiska hundhållningen. En tjeckisk forskargrupp utgick från det kända fenomenet att djur som lever i flock ofta har en hög risk för s k infanticid, dvs att andra individer (vanligen hanar) dödar ungar i flocken. Den mest välkända orsaken till det är att hanar som inte är säkra på ungarnas faderskap använder sig av detta för att få honorna att ta hand om hans egen avkomma, t ex om en främmande hane tar över en flock, eller om en flockledare kan misstänka att en hane “utifrån” varit framma och parat sig “i smyg”. (Det ska såklart påpekas att allt det här är fullständig omedveten genetisk programmering - det handlar inte om rationella tankar). För att motverka den här risken har honor hos många arter utvecklat motstrategier. Den vanligaste kallas för Bruce-effekten och innebär att en dräktig hona, när hon konfronteras med en främmande hane - ibland bara lukten av honom - kan avbryta dräktigheten och abortera fostren. Bland hunddjurens släkten vet man att infanticid förekommer hos 90% av de arter som undersökts. Det finns alltså skäl att fundera över vilket arv våra hundar kan släpa med sig från vargarna i detta avseende.  Forskarna studerade över 600 dräktigheter från hundar av 11 olika raser och registrerade saker som hur hunden hade betäckts, vad som hade hänt med den efteråt och om dräktigheten resulterade i valpar. Precis som man kunde förutsäga av de evolutionära teorierna var framgångsrika dräktigheter vanligast om tiken betäckts i sin hemflock och stannade där under hela dräktigheten. Det sämsta resultatet såg man hos tikar som betäckts någon annanstans och därefter återfördes till hemflocken - speciellt om den innehöll minst en hane. Man skulle kunna tänka sig att en bra idé då vore att isolera tiken efter att hon kom hem, så att hon inte får umgås med den vanliga hemflocken - men i det fallet ökade de avbrutna dräktigheterna ännu mer. Det var heller inga små effekter det handlade om - risken att en dräktighet skulle avbrytas var mer än 27 gånger högre om tiken betäckts utanför hemmet och återfördes till en hemflock  som innehöll en hane. Forskarna tolkar resultaten som ett arv från vargarna, där den avbrutna dräktigheten är en viktig anpassning för att undvika infanticid. Det är såklart mycket kostsamt för en tik att föda fram en hel kull bara för att den ska dödas av en hane, bättre då att avsluta dräktigheten på ett tidigt stadium. De praktiska konsekvenserna av detta behöver knappt påpekas. Alla uppfödare har lite att fundera på när det gäller hur man betäcker sina tikar.

Bartoš, L., Bartošová, J., Chaloupková, H., Dušek, A., Hradecká, L., & Svobodová, I. (2016). A sociobiological origin of pregnancy failure in domestic dogs. Scientific Reports, 6, 22188. http://doi.org/10.1038/srep22188

Impulskontroll - kanske viktigt också för hundar


IMG_1767

Du har kanske hört talas om betydelsen av impulskontroll för oss människor? Vikten av det blev allmänt känt när psykologerna demonstrerade det med det s k “marshmallowtestet” på små barn. Barnen erbjöds en marshmallow som de kunde få direkt, men om de var beredda att sitta stilla och tåla sig i några minuter skulle de i stället få två. Det visade sig att förmågan att vänta och kontrollera sin impuls att genast äta upp det smaskiga godiset var nära kopplat till barnens beteende och egenskaper långt fram i livet - de med god impulskontroll var mer framgångsrika, lyckades bättre i skolan och fick bättre arbeten som vuxna. Men hur är det med hundar? Tidigare forskning har visat att vissa hundar faktiskt har riktigt god impulskontroll, men för andra är det nästan omöjligt att lägga band på sina omedelbara önskningar. Nu har forskare undersökt om det möjligen kan vara så att denna förmåga, precis som hos människor, avspeglar deras förmågor i andra sammanhang. Forskarna tog fasta på det kända fenomenet att hundar generellt är rätt dåliga på uppgifter som kräver enkel fysikalisk förståelse. Hundarna fick försöka lösa olika problem som kräver enkel vardagsfysikalisk förståelse, t ex att en boll som göms bakom ett föremål inte ändrar storlek, eller att föremål som är förbundna med varandra hänger samman så att man kan flytta det ena genom att manipulera det andra. De var uppdelade i två olika grupper, där den ena under lång tid före försöket fick daglig övning i att leka med leksaker som tränar de här enkla fysikaliska sambanden. När hundarna sedan testades visade det sig att föregående erfarenhet inte hade någon som helst betydelse - alla hundar hade ungefär samma problem oavsett om de fått träna eller inte. I samband med problemlösningen testade man också hundarnas impulskontroll. De hade tidigare övats i detta av sina ägare, t ex genom att låta bli att ta en godisbit som placerades vid deras tassar under en period av upp till fem sekunder. Resultaten visade att hundarna skilde sig mycket i graden av impulskontroll. Intressant nog var förmågan att lägga band på sig kopplat till hur lätt hundarna hade att lösa de fysikaliska uppgifterna. För vissa uppgifter var god impulskontroll förknippat med bättre förmåga att lösa dem, men för andra typer av problem var det tvärtom. Forskarna har ingen god förklaring till varför olika typer av problemlösning gynnas helt olika av impulskontroll, men det kan ha att göra med egenskaperna hos själva problemen - vissa kanske är lättare att lösa om hundarna går “rakt på sak”, medan andra kräver lite eftertanke innan de sätter igång. Hur det än är med det är detta den första studie som visar att hundars förmåga till impulskontroll har samband med andra kognitiva egenskaper, något man tidigare bara visat på människor. Forskarna är noga med att påpeka att det behövs mer forskning för att förstå detaljerna, men det här experimentet är i alla fall ett viktigt första steg.

Müller, C. A., Riemer, S., Virányi, Z., Huber, L., & Range, F. (2016). Inhibitory Control, but Not Prolonged Object-Related Experience Appears to Affect Physical Problem-Solving Performance of Pet Dogs. PLoS ONE, 11(2), e0147753. http://doi.org/10.1371/journal.pone.0147753

Arga människor värre än arga hundar

nisse porträtt


Att hundar inte bara gärna tittar oss i ögonen (tvärtemot vad många tror), utan också förstår den emotionella innebörden av olika ansiktsuttryck har forskningen känt till en tid. Men graden av förståelse är fortfarande oklart. Hur finkornigt kan de tolka ett ansikte och ägarens emotionella tillstånd? En finsk forskargrupp har tidigare bidragit med viktiga pusselbitar till området och nu publicerar Sanni Somppi och kollegor ytterligare ett viktigt arbete. De använde sig av en elegant teknik som med hjälp av videokameror och särskilda dataprogram låter forskarna avgöra exakt var på en bild av ett ansikte hunden fäster blicken i varje sekund. Genom att summera den tid som hundarna betraktar olika delar av ansiktena kan man återge hur blicken har vandrat under den tid de tittat på bilden - en slags färgkarta där rödare områden utmärker de som främst dragit till sig uppmärksamheten. Somppi använde totalt 31 olika hundar av olika ras och kön och visade dem bilder av människo- och hundansikten med tre olika emotionella uttryck: hotande, neutrala och vänliga. Varje hund fick se ett tiotal bilder i följd, och varje bild visades under en och en halv sekund. Resultaten visade att hundarna uppenbart skilde på de tre olika uttrycken oavsett om det var ett hund- eller människoansikte de tittade på. De började normalt med att titta på ögonen för att sedan raskt betrakta munnen och området kring den. Därefter såg de mer på mitten av ansiktet och det var framförallt i den fasen som hundarna skilde på uttrycken. Det här visar att de baserar sin bedömning av ansiktets emotionella uttryck på en sammanvägning av hela ansiktsuttrycket. De var överlag mycket snabba på att känna igen hotfulla ansikten och reagerade tydligt när sådana visades. Intressant nog skilde sig reaktionerna beroende på om det var ett människo- eller ett hundansikte som uppvisade den hotfulla attityden. Inför ett hotande hundansikte ökades den allmänna uppmärksamheten och de tittade längre på detta än på neutrala eller vänliga ansikten. När de såg ett hotande människoansikte reagerade de tvärtom, genom att undvika att titta på det. Det här intressanta arbetet understryker det många har haft på känn - våra hundar är riktigt bra på att läsa av våra känslor, särskilt om vi är arga.

Somppi, S., Törnqvist, H., Kujala, M. V., Hänninen, L., Krause, C. M., & Vainio, O. (2016). Dogs Evaluate Threatening Facial Expressions by Their Biological Validity – Evidence from Gazing Patterns. PLoS ONE, 11(1), e0143047. http://doi.org/10.1371/journal.pone.0143047


Hundens ursprung - syns i beteendet


                                                      

I skiftet mellan det gamla och det nya året har två nya arbeten publicerats som var för sig ger nya perspektiv på hundens ursprung och de spår det har lämnat till våra dagar. Låt oss börja med den senaste pusselbiten när det handlar om hundens historiska bakgrund. Var och när domesticerades de vargar som givit upphov till dagens hundar? Många som följer bloggen är nog medvetna om att den svenska forskaren Peter Savolainen vid KTH i Stockholm under dryga tiotalet år ansett sig ha goda bevis för att hundens vagga stod i det som i dag är södra Kina, söder om Yangtze-floden. Han baserar det på de studier man gjort av såväl s k mitokondriellt DNA (som ärvs bara från mödrarna) och Y-kromosom-DNA (som ärvs från fader till son). Flest antal varianter av dessa delar av arvsmassan finns just i södra Kina och det kan bäst förklaras med att här finns ursprunget till alla världens hundar. Men under senare år har ett antal studier publcerats från andra grupper, som i stället velat förlägga hundens vagga till Mellanöstern eller till Europa, baserat på ungefär samma typ av resonemang. Som Peter med emfas påpekat är dessa studier svårt att ta helt på allvar, eftersom ingen av dem analyserat DNA från hundar i just södra Kina…Men nu har Savolainen och kinesiska kollegor analyserat ett i sammanhanget stort material av DNA från detta område och många andra delar av världen, insamlat bl a genom strapatsrika expeditioner långt ut på den kinesiska landsbygden. Och resultaten är snarlika dem som gruppen tidigare funnit - den genetiska variationen är klart störst i ett område söder om Yangtzefloden som sträcker sig från Kina över till Thailand. Någonstans här torde alltså de första vargarna ha blivit hundar för omkring 15000 år sedan. 

En annan undersökning studerade om beteendet hos hundar av olika raser reflekterar deras förmodade ursprung. En japansk-amerikansk grupp lät över 10000 hundägare i USA och Japan fylla i ett standardiserat frågeformulär som man vet beskriver hundars beteendeprofil på ett enhetligt sätt, det s k C-BARQ formuläret. Sedan studerade man hur olika egenskaper fördelade sig mellan raser och rasgrupper. En av grupperna skilde ut sig speciellt, nämligen den som kallas för “ur-och spetshundar” (representerade av t ex husky, sharpei och basenji), och som tidigare forskning har pekat ut som den mest ursprungliga raskonstellationen. Det som framförallt utmärkte dem var låg grad av anknytning till människor och svagt kontaktsökande beteende jämfört med de andra rasgrupperna. Det här kan vara egenskaper som går tillbaka på de ursprungliga hundarna, de som alltså domesticerades i södra Kina.

Wang, G.-D., Zhai, W., Yang, H.-C., Wang, L., Zhong, L., Liu, Y.-H., et al. (2015). Out of southern East Asia: the natural history of domestic dogs across the world. Cell Research. http://doi.org/10.1038/cr.2015.147

Tonoike, A., Nagasawa, M., Mogi, K., Serpell, J. A., Ohtsuki, H., & Kikusui, T. (2015). Comparison of owner-reported behavioral characteristics among genetically clustered breeds of dog (Canis familiaris). Scientific Reports, 5, 17710. http://doi.org/10.1038/srep17710

Vikten av tidiga erfarenheter ämne för ny avhandling

DSC_0021



Fredagen den 11 december var en stor dag i min forskargrupp - efter fem års forskning lade Pernilla Foyer fram sin doktorsavhandling där hon i samarbete med Försvarshögskolan studerat försvarets hunduppfödning från ett etologiskt perspektiv. Uppfödningen baseras på schäfrar som föder sina valpar på kenneln i Sollefteå varefter tikar och valpar bor hos fodervärdar. Vid 18 månaders ålder tas hundarna in för ett lämplighetstest, som påminner om SBK’s mentalbeskrivning, men med ett betydligt tuffare upplägg. Pernillas avhandling består av fyra olika vetenskapliga arbeten som på olika sätt belyser betydelsen av hundarnas tidiga erfarenheter för deras förmåga att klara testet. Hon kunde visa att tidiga faktorer som kullstorlek, årstid för födelsen och tikens ålder har stor betydelse för hur hundarnas vuxna beteende. I en omfattande studie av mer än 20 kullar fann hon också att tikens beteende mot valparna - hur mycket tid de tillbringade med dem, hur mycket de slickade och diade valparna - hade en tydlig effekt på valparnas beteende ett och ett halvt år senare. En omfattande enkätundersökning med fodervärdar visade att en rad faktorer under uppväxten också påverkade beteendet i lämplighetstestet. Exempelvis var hundar som klarade testet mer benägna att visa stressrelaterade beteenden under uppväxten, vilket gör att man kanske bör fråga sig om testet verkligen hittar de mest lämpliga tjänstehundarna. Till sist undersökte Pernilla själva lämplighetstestet och fann att de hundar som klarade testet bäst också hade högst nivåer av stresshormonet kortisol under testet, vilket återigen reser frågan om vilken sorts hundar testet väljer ut. Pernilla tjänstgör inom försvaret när hon inte doktorerar i etologi och man kan bara hoppas att försvarsmakten hittar en lämplig framtida uppgift för henne inom den viktiga hunduppfödningen - helt klart finns det potential att förbättra och utveckla verksamheten med etologiska metoder.

Avhandlingens sammanfattande ramberättelse finns tillgänglig här: http://liu.diva-portal.org/smash/get/diva2:864312/FULLTEXT01.pdf

 

Barn med hund har lägre risk för astma


IMG_1767

Allergier är ett växande problem i samhället och många barn riskerar i dag att bli överkänsliga mot många olika saker. Inte minst gäller det pälsdjur, som hundar och katter. Reaktionerna kan variera från kliande ögon och rinnande näsa till mer allvarliga problem som astma. Nu har en forskargrupp i Uppsala kunnat påvisa ett samband som inte är helt intuitivt, men som jag tror många ändå känt på sig: barn som redan tidigt i livet kommer i nära kontakt med hundar löper faktiskt mindre risk att utveckla astma. Studien är en av de mer omfattande i sitt slag - man analyserade hälsodata från alla barn födda i Sverige från 2001 till 2010, totalt över en miljon barn. Med hjälp av olika hälsoregister kunde man sedan beräkna risken att utveckla astma upp till sex års ålder. Utifrån hundägarregister kunde man se att omkring en fjärdedel av barnen hade exponerats för hundar under det första levnadsåret. Hundexponering  (i praktiken betyder det att barnens familjer ägde en eller flera hundar) minskade påtagligt risken för astma. De som inte hade utsatts för hundar hade en 13% ökad risk att utveckla astma. Forskarna tittade också på exponering för lantbruksdjur, som kor och grisar, och där var effekten ännu starkare - de barnen hade ungefär hälften så stor risk att utveckla astma som de som inte exponerats för några djur alls. Inte minst från läkarhåll har man ibland hävdat det motsatta sambandet och avrått barnfamiljer från att ha hund eller katt, men fakta visar alltså att det snarare kan ha en hälsobefrämjande effekt. 

Fall T, Lundholm C, Örtqvist A, et al. Early Exposure to Dogs and Farm Animals and the Risk of Childhood Asthma. JAMA Pediatr. 2015;169(11):e153219. doi:10.1001/jamapediatrics.2015.3219.

Motion och rädslor


DSC_0155

Alla vet vi att hundar kan utveckla olika typer av rädslor och fobier. Inte sällan kan de göra livet riktigt jobbigt för både de fyrfota vännerna och deras ägare. Exempel är “skotträdsla”, som kanske bättre kan beskrivas som “buller-rädsla” (min Majken är t ex väldigt rädd för åska och alla dova, plötsliga ljud). Nu har finska forskare publicerat en stor undersökning som belyser de samband som finns mellan å ena sidan utvecklandet av olika rädslor och å andra sidan omvärldsfaktorer i hundens värld. Man använde sig av ett noggrant utvärderat frågeformulär, där ägarna fick beskriva hundarnas reaktioner i olika situationer, samt redogöra för olika aspekter på hundens nuvarande och tidigare livssituation. Totalt sett fick man in svar från över 3200 hundar från hela Finland, vilket gör undersökningen oerhört representativ. Resultaten visade att tidiga erfarenheter hos valparna var mycket viktiga: hundar med mindre socialisering och lägre grad av omsorger från sin mamma hade större risk att utveckla rädslor. Det samband som gjorde forskarna själva mest förvånade var att mindre daglig motion kraftigt ökade risken för “buller-rädsla” och separationsångest. De här sambanden visar att hundar påverkas på liknande sätt av sin livsstil som många andra arter, inklusive människor - dåliga tidiga erfarenheter, social isolering och brist på motion är välkända riskfaktorer för psykisk ohälsa, inte minst hos oss själva. Som i alla enkätbaserade studier finns många osäkerheter och sambanden måste prövas i fler studier, helst under kontrollerade förhållanden. Men resultaten är såklart väldigt intressanta för alla oss som är intresserade av hur hundars beteende påverkas av deras olika erfarenheter.

Tiira, K., & Lohi, H. (2015). Early Life Experiences and Exercise Associate with Canine Anxieties. PLoS ONE, 10(11), e0141907. http://doi.org/10.1371/journal.pone.0141907


© Per Jensen 2013